När nackens tyngd Poem by Helena Eriksson

fälld utfälld
och hudömsningar
skifferliknande lager (andas)

inte glömma att andas


följer halsens muskler åderns skuggning
blå vågor
återkommande i munnens vinkel
Regler att minnas
märkning av de svala vecken

Ådersträckor
Utanför det vita havets märken
det utlovade språnget, blodets
tysta återbildning

mot den åder eller hand
där man lägger huvudet för att få näring

beskriver enbart formen detta dunkel


öken bildas mellan handens nedslag
konturer tätnar glesnar obestämd lukt sanden

Glömskan; vid halsens fästen


och salter längs halsen


sjukligt famlande (bilden skaver)
havet den blå halsen mörka
blå hals


Fäst vid den meridianen
ord spretar ut ur
öppnar dess vägg
du trummar på halsen längs denna gyllene hals

där du sugit dig fast i dess krängning
värken efter tänderna
bländmärkning

kroppens koder Ryggskador; tandrader
trummar tigandet tiggandet


utan att bekymra sig om
kropp koder; slår ut (silverslingan)

glömd vid senan, munnen öppen mot De ordinerar
vila Avsluta denna parasitära
tillvaro

De talar till dig du släpper inte
Kanske om det ut ur handen kom

Den brottsliga halsen den översätter
för dig, transponerar


Luftintag
för att andas alltså
kring denna öppna -