[fågeln vibrerade på väggen sekreterarfågeln] Poem by Helena Eriksson

fågeln vibrerade på väggen sekreterarfågeln
ibisfågeln vibrerande spiraler ögat det
röda det bara fladdrande vinglika
blod högst upp i burens himmel i
ytan i vattnets kaskad

höjer sig, jag-jag och jag-duets
undervärld olika och aviga sidan
hinnan lämnar väggen och plattan
där tecknen uppstår ur den större
och den mindre handen som slår


och vingen slog-slog i du-jagets hink
i verkligheten i trasigheten i sandens fukt
i dess varken-eller och fågeln hörde
och kom


ögats rödhet i glasets smuts röda
spår den fläckiga stillheten (Île
de France) plattor svarta vita i ingångens
lövverk spiralen över golvet där

tätt tätt i öronen de öppnar sig uppstår
fylls ut det platta lövet och nervtrådarna
hos det lilla lövet vidgar sin sida
streck över huden ritningar skåror i
boet

om handen håller trycker emot fuktar
kroppen håller emot värmen ur handen
mjukheten slangarna bilden klarnar
huden fuktas streck av vingar snuddar
vid huden

hur det ser ut bakom huden i avgrundens
gångar smärtan som blir svart som blir
vit och rodnar märken försvinner inte du
jag vet vita de vitnar du vet och duvan
som vet

häckarna gångarna solens återkomst lövens
stegens och stenarnas allitterationer
i mina öron dina bara
ekar de bokstäverna som i ALLA

inne i gångarna därute är ljuset sover och
somnar och dagarna är halvskymning och täckta
handlederna märkta armarna armvecken du
injektionerna duvan allting som kom så
snabbt

natt efter natt gångarnas dunkel dagarna
rispade streckade täckta och samma signaler
ljus vatten syre teckningarna avtrycken
bara bara

blommornas oerhörda färger


i glaskupan spiralerna vägarna väggarna
de tysta gångarna blodet som stannar
i venen man hugger tillbaka
därinne därute är ljus är dagarna
långa eller längre när löven kommer