Tua Birgitta Forsström

The dogs in Your movies remind me
of Laika. Did You, too, once stand
on a mountain and watch the little light travel
across the night sky? Had the dog had
...

Time is precious, I know,
to each enough of one's own suffering.
Jesus Christ holds his hand over
those asleep and the forest beasts.
...

I am writing you because
I no longer think that it is
dangerous dwelling here after
the break of night. Gates are opened
...

Efter att ha tillbringat en natt
bland hästar minns jag hur friskt

det doftade av ammoniak och
smältsnö, den gröna månen

över den gröna skaren, en råtta
gnisslade i foderkammaren, hur jag frös

i min overall och yllemössa mot
morgonen och hur lugnt hästarna sov.
...

After spending a night
among horses I remember the fresh

smell of ammonia and
melting snow, the green moon

over the green snow's crust, a rat
creaking in the hay room, how I shivered

in my overalls and wool cap toward
morning and how calmly the horses slept.
...

Snön yr över innergårdens rosor.
Tog inte stövlar och halsduk med, bläddrar
i böcker, vet inte vad jag skall göra av allt ljuset!
Ni skulle inte godkänna färgerna.
Det är alltför anslående, Andrej Arsenjevitj, alltför
mycket, alltför mycket av allt!
Ni bytte ut vingarna mot luftballongen, en tafatt
skapelse snodd ihop av rep och trasor, jag minns så väl.
Förr hade jag mycket och mindes inte. Svårt
att hålla sig till sak. Svårt att hålla sig till sak.
Hoppas få återkomma. Hoppas få återkomma till principen
om vingarna. Faktum kvarstår: kölden konserverade
rosengården i natt. "Zonen är en zon, zonen är livet,
och människan kan antingen gå under eller överleva när
hon tar sig igenom detta liv. Om hon klarar det eller
inte beror på hennes känsla av egenvärde" En hare
skuttade nästan in i vestibulen här på Stiftelsen,
spräcklig mot snön; i harens almanacka är det ju oktober.
Ni verkar ha ett ganska svårartat humör,
och det är möjligt att inget av detta intresserar Er.
Å andra sidan klagar Ni rätt ofta själv.
Jag skriver för att Ni är död och för att jag vaknade
i våras på mitt hotell mot gatan i Benidorm till det underbara
höga kvittret. Man bör inte be om ursäkt oavbrutet, man bör
inte tacka oavbrutet, man bör nog tacka. Mälaren som
bly där nere. Resten är vitt och rött.
...

The snow whirls over the courtyard's roses.
Didn't bring my boots and scarf, leafing
through books, don't know what to do with all this light!
You wouldn't approve of the colours.
It's too striking, Andrei Asenyevich, too
much, too much of everything!
You exchanged the wings for an aerial balloon, a clumsy
creation cobbled together from rope and rags, I remember so well.
Before, I had a lot and didn't remember. Difficult
to stick to the subject. Difficult to stick to the subject.
Hope to return. Hope to return to the principle
of wings. The fact remains: the freeze preserved
the rose garden last night. "The zone is a zone, the zone is life,
and a person can either be ruined or survive when
she makes her way through this life. Whether she makes it or
not depends on her sense of self-esteem -" A hare
almost hopped into the entrance hall here at the Foundation,
mottled against the snow; it's October in the hare's calendar.
You seem to be a moody sort of person
and it's possible that none of this is of interest to you.
On the other hand, you yourself complain fairly often.
I'm writing because you are dead and because I woke up
last spring in my streetside hotel room in Benidorm to that wonderful
high twittering. One shouldn't constantly say one is sorry, one should
not constantly give thanks, one should definitely give thanks. Lake
Mälaren like lead down there. The rest is white and red.
...

Bli aldrig vän med en kråka!
sade en biolog i radion. Kråkan
fäster sig snabbt vid dig, hon knackar på
fönstret oavbrutet, kråkan blir lätt psykotisk.
Ingenting händer här. Ingenting. Trädgårdar
i regn. Citroner i månsken. En flock kajor lyfte med ett
häftigt oväsen vid ruinen igår kväll. Klockorna milt
genom diset. Röken, klangerna. Jag såg en gång
en liten flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början, det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.
...

Never make friends with a crow!
a biologist said on the radio. A crow
gets attached to you easily, she'll tap on
the window constantly, a crow can easily become psychotic.
Nothing happens here. Nothing. Gardens
in the rain. Lemons in moonlight. A flock of jackdaws
flew up with a huge racket by the ruin last night. The bells
softly through the haze. The smoke, the ringing. Once I saw
the eyes of a little girl cloud over, it was irreparable
right from the start, it hurts. The cloud floated over the
violet eyeball, slowly in toward the
pupil, and then I could no longer
follow it, that cloud.
...

Jag har en bärnstensring som
skimrar genom insjövattnet

Jag dyker, rör upp slam, partiklar
av mineraler lösgörs och svävar längs

bottnen, liksom ekblomsknopparnas
stjärnhår svävade och inneslöts i stenen

då, på den sabeltandade tigerns
och de små hästarnas tid

i de subtropiska skogarna med fläder
och kamferträd här, där vi bor i hus

Man ser klarare under vatten
Man ser klarare när man är sjuk

Jag dyker i det svala vattnet, rör upp
slam, partiklar svävar långsamt, mineraler,

som ekblomsknopparnas stjärnhår svävar
i bärnsten genom trettio miljoner år, skimrar

i insjövattnet när jag dyker, allt
rörs upp, grumlas, skimrar
...

I have an amber ring that
shimmers through the lake's water

I dive, stir up the silt, particles
of minerals loosen and float along

the bottom, just like the oak-blossom bud's
starry hairs floated and were enclosed in the stone

then, during the time of sabre-toothed tigers
and small horses

in the sub-tropical forests with elderberry
and camphor trees here, where we live in houses

You see more clearly underwater
You see more clearly when you are sick

I dive into the cool water, stir up
silt, particles float slowly, minerals

like the oak-blossom bud's starry hairs float
in amber through thirty million years, shimmering

in the lake's water when I dive, everything
is stirred up, gets cloudy, shimmers
...

Går med alltför
tunna skor i februari

på järnvägsstationen i Karis
av och an och röker

Tåg anländer och avgår
I morgon är alldeles det samma

Det snöar lätt och glittrande
Det snöar lätt på deras ögonfransar

De andas lätt som aluminium
De känner till de gudsförgätna platserna

De skrattar! Inget förfärar oss så
som när de skrattar

Inget förfärar oss så
som de gudsförgätna platserna

Och det som är rödkantat
...

Walk around in shoes
too thin for February

on the railroad station in Karis
back and forth, smoking

Trains arrive and depart
Tomorrow will be just the same

Snow is falling lightly, glittering
Snow is falling lightly on their eyelashes

They breathe lightly like aluminium
They know about the god-forsaken places

They laugh! Nothing horrifies us as much
as when they laugh

Nothing horrifies us as much
as the godforsaken places

And whatever is red-rimmed
...

Man förväxlar någon med ett djur och dödar djuret
Så går det till i skogen, det är inget mer med det
Jag vaknade ur en förvittrad omfamning och en dröm
om hur mineraler bör förvaras: solen skall inte
skada dem, månen skall inte skada dem.
Det var frost i gräset och sjön hade frusit till.
Vem skriver den dunkla lagen?
...

You mistake someone for an animal and kill the animal
That's how it happens in the forest, that's all there is to it
I woke up from an eroded embrace and a dream
about how minerals should be stored: the sun won't
injure them, the moon won't injure them.
There was frost in the grass and the sea had frozen over.
Who writes the murky law?
...

"Även skuggor har liv; ej allting upphör med döden,
och ur besegrat bål skyndar de bleka att fly"
Förlåt att jag dröjt med att svara, sommaren gick så fort.
Finns det årstider där du är? Går du på gnistrande och vassa
stenar? Jag tänker ofta på dig. Tragiska gester, solglasögon,
avmätt dröjande steg . . . Du vet hur det är. Hur allt gick åt skogen,
hur löjligt, hur fel person kanhända till sist gick och dog. Alla
bottnar faller ur. Alla bottnar faller ur. "Förfärligt!" ropade vi,
"förfärligt, fantastiskt!" Nu när jag skriver är det oktober med
snö i luften; sadla, tränsa, desinfektera sår, uppge personnummer
och adress, inleda nödvändiga reparationsarbeten på sydsidan.
Byta till vinterdäck. Vad än kärleken är - ingen fann skydd däremot.
Är ni tillsammans nu? Molnen går lågt över åkrarna, det blåser
milt. Jag skulle gärna vilja veta hur det slutar. Är ditt hjärta
transparent som kristall? När vi ses skall jag
fråga om de där hyacinterna.
...

"The Shades do have life: all things do not cease with death,
the pale ghosts escape the vanquished pyre"
Sorry it's taken me so long to answer, the summer passed so quickly.
Are there seasons where you are? Do you walk on sparkling and sharp
rocks? I think of you often. Tragic gestures, sunglasses,
careful deliberate steps . . . You know how it is. How all went wrong,
how stupid, how perhaps the wrong person finally went and died. All
bottoms fall out. All bottoms fall out. "Terrible!" we shouted,
"terrible, fantastic!" Right now when I'm writing it's October with
snow in the air; saddle, bridle, disinfect wounds, state your ID number
and address, carry out necessary repair work on the south side.
Change to winter tyres. Whatever love is - no one found protection
against it. Are you together now? The clouds float slowly over the
fields, the wind is mild. I'd love to know how it ends. Is your
heart transparent like crystal? When we meet I'll
ask about those hyacinths.
...

Jag skriver för att jag besökte
Er konsert, det var den sextonde
september. Ni spelade Prokofjev, och
det är konstigt med musiken: man återvänder
till ställen som inte finns. Två frågor
sysselsätter mig. Den ena handlar om
förutsättningar och öde. Den andra handlar om
Procris. Att hon gav sig till att springa ut i skogen.
Att hon inte kunde lita på sin man! Jag besökte ett
museum för renässansmåleri och såg därefter överallt
på gatorna, i tunnelbanan: ljus, sidenblått och den särskilda
vekheten. I alla människor! I djuren! Jag undervisar vid en
högstadieskola här. Det är vackert på Sicilien om våren när
citronträden blommar. Ni kanske föredrar att resa enligt
Era egna planer men jag ville ändå fråga för att musiken
återställer oss, och ett moln driver genom fönstret in
i min lägenhet liksom molnen driver hastigt alla
morgnar över parken där jag promenerar
...

I'm writing because I attended
your concert, it was the sixteenth
of September. You played Prokofiev, and
it's strange about music: you return
to places that don't exist. Two questions
keep me busy. One has to do with
conditions and destiny. The other has to do with
Procris. That it occurred to her to run into the forest.
That she couldn't trust her mate! I visited a
museum of Renaissance painting and then, everywhere,
in the streets, in subways, I saw: light, silky blue and that
special tenderness. In everyone! In the animals! I teach at a
high school here. It's beautiful in Sicily in the spring when
the lemon trees are in bloom. Perhaps you prefer to travel
according to your own plans but I wanted to ask because music
restores us, and a cloud drifts in through the window into
my apartment as the clouds sweep by every
morning over the park where I walk.
...

Natt blå. Natt svart.
Vi tror oss lätt förlorade.
Men bjällrorna på den lilla hästens
seldon, och en dag blir det sextonde september,
för alla kryp och kreatur, för varje träd!
Själen är blyg. Litet vatten och havre förslår
Några granna genomskinliga stenar
Det är inte bra med långt framskridet förfall och
att gråta för mycket eller resa till meningslösa
konferenser, vet vi som länge
vistats i ett strängt klimat.
...