Den Femte Juli Poem by Johan Ludvig Runeberg

'Nu lyser julisolen klart,
Mitt sinne stäms så underbart
I denna morgonstunden;
Kom, yngling, om du vill som jag,
Kom, låt oss andas några drag
Af sommarluft i lunden;
Det är i dag en högtidsdag.'

Den gamle knekten talte så,
Sköt nätet bort, stod upp att gå
Och tog mig tyst vid handen;
Och genom byn vi följdes åt
Och öfver ängens blomsterstråt
Till blåa sjön och stranden,
I pärlor klädd af daggens gråt.

O, hvilken himmel, hvilken jord!
Den gamle talte ej ett ord,
Han tycktes blott betrakta.
En tår föll å hans kind ibland
Omsider tryckte han min hand
Och log och sporde sakta:
'Så kan man dö för detta land?'

Jag teg. En blick ur hjärtat var
Mitt enda, lättförstådda svar,
Han sökte ej ett annat.
Och tystnad rådde en minut,
Han såg kring nejden som förut
Från kullen, där vi stannat;
Då tog han ord, då brast han ut:

'Ja, yngling, här från denna strand
Du ser ett stycke af det land
Som fosterland du kallar:
Skönt som vid Virdois sjöar här
Är det kring Saimens tusen skär
Där Vuoksens bölja svallar,
Där Imatra i skum sig klär.

Och stod du nu längst upp i nord,
Du såg en lika härlig jord
Ifrån dess fjällar höga;
Och om den flacka kust du såg,
Som sköljs af Bottenhafvets våg,
Låg Finland för ditt öga
Och tände kärlek i din håg.

Men vet du, hvad jag syftar på
Kan du den tysta tår förstå,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag, säg, anar du,
Hur den kan vara mig så ljuf
Och likafullt så bitter?
Det är den femte juli nu.

En dag gryr opp, en dag förgår;
Hur mången lämnar ens ett spår,
När den från oss är tagen?
Den femte juli, ack, den drog
Ej spårlöst bort, jag minns den nog
Sen sjutton år den dagen.
Det var den dag, då Duncker dog.

Här fanns ett folk i Suomis land,
Det finns ännu: vid sorgens hand
Det lärt att bära öden,
Det känner intet offer svårt,
Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt,
Dess trohet trotsar döden,
Det är det folk, vi kallar vårt.

Du ser det i dess hvila, du,
Det härjas ej, det störs ej nu,
Dock kan för det du flamma;
Jag såg det i dess pröfningstid,
I frost, i svält, i storm, i strid,
Jag såg det då detsamma;
Hvad, tror du, kände jag därvid?

Jag såg det blöda dag från dag,
Jag segrar såg och nederlag,
Men ingen såg jag svika;
I bygder, där ej sol gick opp,
Stod kämpen än med ishöljd kropp
Och nekade att vika,
Fast utan hem och utan hopp.

Hvad tålamod, hvad mannamod,
Hvad kraft i hug, hvad eld i blod,
Hvad lugn i skiften alla,
Hvad bragder kräfdes ej af den,
Som detta folk, som dessa män
Sin hjälte skulle kalla
Och dyrka efter döden än?

Men fråga, om du träffar på
En veteran från kriget då,
En af de tappras skara,
Spörj, om han kände dock en man,
Som priset öfver alla vann
Och trofast skall han svara:
'Ja, herre, Duncker hette han.'

Och utan höga anors lån
Kom denne man, en hyddans son,
Från obemärkta trakter
Och vann en storbet, knappast drömd,
Blef landets stolthet, blef berömd
Som starkast bland dess vakter
Och blir i Finlands tid ej glömd.

Och denna äras rena glans,
Hans kärlek gjorde den till hans,
Hans varma hjärtas låga.
Sin fosterjord han trohet svor,
För den som för en brud, en mor
Sitt allt han ville våga,
Med denna kärlek blef han stor.

Han föll; och dock, hvad härlig lott
Att dö som han, sen så man fått
Sitt lif med ära hölja!
Det är att trotsa glömskans sjö,
Att lyftas som en grönklädd ö
Ur djupet af dess bölja;
Det är att dö, och dock ej dö.

Nu stråla blomsterprydt, o land,
Höj öfverallt en löfrik strand
Ur sommarvarma vågen,
Låt rodna dina fjällars topp,
Låt skimra dina strömmars lopp
Och slå mot himlabågen
I glans ditt Saima-öga opp!

Att minnet, när på denna dag
Det nämner Dunckers namn som jag,
Kan stolt till dig sig vända
Och säga: 'Se, så härligt log
Det land, som hjältens kärlek tog;
Säg, kan det hjärtan tända?
Det var för denna brud, han dog'.'