Sven Dufva Poem by Johan Ludvig Runeberg

Sven Dufvas fader var sergeant, afdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torfva han och fick sitt bröd af den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem sin Sven.

Om gubben haft förstånd, han själf, att dela med sig af
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utaf;
Dock visst lär han de äldre gets långt mer, än billigt var,
Ty för den son, som sist blef född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Dufva växte opp likväl, blef axelbred och stark,
Slet ondt på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

'I Herrans namn, du arma son, hvad skall af dig väl bli?'
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själf, så godt han det förstod.

När därför sergeant Dufva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: 'Hvad skall du bli, o Sven?'
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: 'Jo, soldat!'

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
'Du, slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!'
'Ja', mente gossen, 'här går allt helt afvigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land.'

Den gamle Dufva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven, han tog sin sack på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blef han rekryt vid Dunekers kompani.

Nu skulle Dufva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblef sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalf, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axel lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blef Sven Dufvas exercis beryktad vidt omkring,
Enhvar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid,—och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blef o fråga ställdt,
Om Dufva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
'Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå.'

Gevär och ränsel fick han dock behålla, äfven han,
Fick vara dräng där man höll rast, soldat, där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blef han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden af en å.
Ett stycke fram på härens väg gick öfver ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjordt, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt, hvad den kunde få,
Och lät Sven Dufva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blef det annat af, ty utför närmsta brant
I sporrstreck, på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
'Till bryggan, gossar', ropte han, 'för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill öfver älfven där.'

'Och, herre', talte han till den, som förde folket an,
'Rif bron, om ni det kan; om ej, så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själf, han, ilar hit, var trygg!'

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salfva ren blef åtta finnars fall.

Det var ej godt att dröja mer, man sviktade enhvar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: 'Gevär i hand, reträtt!'
Sven Dufva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styf, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära hvem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld med fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt enhvar, som kom,
Gafs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer, än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärfvare blef fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg, hur Dufva slogs.

'Bra, bra', han ropte, 'bra, håll ut, min käcka gosse du.
Släpp ingen djäfvul öfver bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss.'

Tillintetgjordt fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels af och kom till stranden ned
Och frågte, hvar den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hafva lagt sig nu att hvila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgadt rödt,
Hans bröst var träffadt af ett skott, han hade ren förblödt.

'Den kulan visste, hur den tog, det måste erkändt bli',
Så talte generalen blott, 'den visste mer än vi;
Den lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm.
Och höll sig till hvad bättre var, hans ädla, tappra barm.'

Och dessa ord, de spriddes sen i hären vidt och bredt,
Och alla tyckte öfverallt, att Sandels talat rätt.
'Ty visst var tanken', mente man, 'hos Dufva knapp till mått;
Ett dåligt hufvud hade han, men hjärtat, det var godt.'