Min Stjärnas Sånger Poem by Gustaf Froding

I.

Med vrede du ser från din gyllne stol,
hur min stjärna slocknar och fläckas,
vi gav du min stjärna så svagt, min sol,
av ditt ljus, att det så skall släckas?

Jag är dock din son, och allt frö, jag fått
till mitt ljus, är väl fött av din låga,
så lider du själv av det ont mot gott,
som för mig varit sjukdom och plåga.

Och är ej min fläck av din egen art,
men av ont ifrån rymdernas öken,
vi stötte du mig med så våldsam fart
långt ut, djupt i mörker och töcken?


II.

Du säger: 'Kom hem till din faders gård
att kyssas av fadersläppar!'
Din kärlek är mig för bitter och hård,
den smeker och kysser med käppar.

Med slag du renar, med kniven du tvår,
mot din kärlek jag hårt vill mig värna,
det känns, som du tvådde så fläckar och sår
som livskraft och ljus ur min stjärna.

Du tvår med din lut min stjärna ren,
den varder så ren som ett vatten,
då bliver så tomt min stjärnas sken
som en vattnets avbild av natten.


III.

Min stjärna var ändå väl något värd,
trots fläck och försvagat ljus,
en än milt lysande vänlig härd
för mig och mitt fattiga hus.

Det lyste av mitt om allt där var,
det var gott, fastän ej likt ditt,
din brännande stråles eld bortskar
allt ljus, som var medfött mitt.

Så brinn och förbränn i mitt fattiga hus,
din låga, den hatar jag,
till sot den bränner min stjärnas ljus
rättfärdighetsfullt enligt lag.

Så bränn då och tro, att du bor i mig,
du bor i min utrymda sal,
ditt 'brinn och tala' är 'slockna och tig',
du lyser ett utbränt skal.


IV.

En sista gnista av stjärna är kvar,
den vill jag försöka att rädda
och draga en väg, där ingen far,
och stigar av ingen beträdda.

Jag hatar din hjälp, och jag tror ej ditt ord,
trots ditt skryt, att du lyser för världar,
din visdom är ej för stjärnor gjord,
den vanvettiggör och förhärdar.

Ditt faderskap är av tvivel höljt,
min frändskap med ditt folk är ingen,
kanhända en annan sol jag följt
som broder i syskonringen,

men kom som en bortbytt till dig och er,
där främmande ögon stirra,
jag vill icke vara i ditt land mer,
i fjärran rymd vill jag irra.

Där vill jag slockna i ensamhet
långt bort från din hatade flamma,
som bränner med kärlek, tills ingen vet,
om ej kärlek och hat är detsamma.