[Det är fred] Poem by JENNY TUNEDAL

JENNY TUNEDAL

JENNY TUNEDAL

follow poet
JENNY TUNEDAL
follow poet

[Det är fred]

Det är fred
Först känner jag det inte
Sedan fortsätter det

Det är ett fält
Det oförglömliga hjärtat
Solen som sken

Det är dess skyldighet
Under stor smärta
Ensam av en ensam mor

Det är ett missförstånd
Var skulle vara det allvarligaste
I hennes huvud

Det har hänt förut
Levande döda eller döda levande eller
Någon med egna händer

Det kommer att regna silver på fältet
Jag kommer se med egna ögon

Vänta tills något
Allt händer eftersom

Det finns inga träd
Det lättar inte

Jag vill inte veta vem och varför
Hon skrattade som ett alldeles lyckligt barn

Oro och den oro den väcker
Den vacklande skuggan vacklar

Någon sliter sönder ett hjärta
Mitt hjärta

Den bristande kärleken sliter sönder något

Du står utanför dörren med dörren
Det glömda finns kvar i glömskan

Människor är släkt med varandra
Varandras lugn självständighet frånvaro av hopp

Kanske ska vi alltid kastas mellan förtvivlan
Kanske ska samma död upprepas

COMMENTS OF THE POEM
Be the first one to comment on this poem!
READ THIS POEM IN OTHER LANGUAGES
JENNY TUNEDAL

JENNY TUNEDAL

follow poet
JENNY TUNEDAL
follow poet
Close
Error Success